Journal à Noël

Joyeux Noël avec la famille Bronsek

En i all hast ihoptotad Internetbaserad julhälsning till er alla !

"Ordförklaringar"

Men det skall inte vara nattsvart mörker där ångest nu råder. I gången tid lät han Sebulons och Naftalis land vara föraktat, men i kommande dagar skall han ge ära åt trakten utmed havsvägen, landet på andra sidan Jordan, hednafolkens Galileen. Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram.

Det folk som du inte givit stor glädje, låter du bli talrikt. De skall glädja sig inför dig, så som man gläds under skördetiden, så som man fröjdar sig när man delar byte. Ty deras bördors ok, deras skuldrors gissel och deras plågares stav bryter du sönder liksom i Midjans tid. Ja, varje stövel buren under stridslarm och varje mantel vältrad i blod skall brännas upp och förtäras av eld.

Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste. Så skall herradömet bli stort och friden utan slut över Davids tron och hans kungarike. Det skall befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet från nu och till evig tid. HERREN Sebaots nitälskan skall göra detta.

Juldagbok 2013

Bronsek den Gamles betraktelser

I ett avsnitt för var och en av julhelgens dagar publicerar jag lite tankar kring julfirandet. Främst är det kristendomens anspråk på denna högtid som jag tänker kommentera. Kommersialismen och tillväxtekonomin har ju nu i det stora hela lyckats exploatera den urgamla midvinterhögtiden. Men ännu dröjer sig barnet i krubban kvar som en påminnelse om något annat, kanske en alternativ jul ( jfr förledet "alter-" som är besläktat med ord som annan, förändring och bortom. Samt efterledet "-nativ " som har att göra med födelse, skapelse och tillblivelse.

 

I urtiden krävde dunkla makter offer för att vårens långa solljusa dagar skulle återvända med livskraft till växtligheten. Naturkatastrofen år 536* hade satt spätt på föreställningen om att makterna kunde bli ogina om man inte offrade tillräckligt. Efter ett ökat offrande av dyrbara djur och männskor hade ju bevisligen solen återkommit framåt 540-talet. Men minnet av fimbulvintern levde länge i myterna.

http://www.svd.se/kultur/understrecket/katastrofen-ar-536-visar-sig-i-myterna_8115272.svd

 

Kring första milleniumskiftet var det det kyrkans företrädare som lyckades med konststycket att transformera den uråldriga offerseden, midvinterblotet, till en glädjefest med förvissning om att ljuset var på väg till oss utan att vi blotade hästar och människor. Hur detta gick till är ytterst oklart, men alltsedan "asagudarna" invandrade från Aserbadjan hade norden succesivt fått alltfler impulser från den kristna världen.

 

Idéen med julfirandet kom från Rom. Där hade man redan i sekler firat Jesu födelse vid midvintersolståndet. Roms gamla gudar hade dukat under redan på 300-talet. Som fokus för detta hopp om ljusare tider förlade man firandet av Jesu födelse till midvintern. Enligt evangelisten Johannes säger Jesus själv: "Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus."

 

Man behöver inte vara något snille för att inse värdet av att erövra midvintersolståndet som ett pedagogiskt exempel. Mörkret var etablerat som en metafor för onda krafter och ljuset för det gudomliga. När "världens ljus" föds i Betlehem står mänskligheten i sin mörkaste tid. Även om vi inte kan märka det ännu med blotta ögat så har ändå en vändpunkt i historien inträffat.

 

I "Vita Anskarii", Ansgars biografi skriven av ärkebiskop Rimbert, får vi veta att Nordens Apostel träffat på diverse kristna församlingar i Skandinavien alltsedan Ansgar på sveakungen Björns inbjudan reser till Birka för första gången. Impulserna kom på 400- och 500-talen via kontakter med Konstantinopel och blommade ut på 600- och 700-talen främst via handelsförbindelserna med England.

 

Jesus som världens ljus firades säkert i doldom i mången koja alltmedan maktens företrädare funderade på hur de skulle orientera sig. Kung Björn såg sin chans att få in en fot hos den mäktige Kejsar Ludwig den fromme. Vilka guddomar som skulle stå högst i kurs gav han säkert fanders i.

 

Kanske var dessa fria jesusanhängare ett slags antijulfirare i hednisk tid. Då liksom nu glimtar bara ljuset från Betlehem fram som en slags ledfyr mellan ondskans triumfer såväl inom som utom de kyrkliga rummen. Efter två årtusenden av julfiranden väntar vi ännu på ett genombrott för världens ljus. Midvinter råder i mänskligheten.

 

Vi behöver inte offra något för att blidka makterna. Skaparen av världsalltet offrar sin gudomliga status och gör sig till en av oss. Låter sig födas till människoprimat och ättling av ursoppan, och gör oss därmed delaktiga i sin egen gudomliget, gör oss värdiga ett liv bortom förgängelsen.

 

Livets gåva kommer till oss utan motkrav. Så gör även Barnet från Davids stad Betlehem. Kanke kan det ge oss alternativa visioner. Men är vi mottagliga eller kommer vi att ropa "korsfäst" redan före påsk. Om detta tänkte jag "julblogga" lite i korthet. Under tiden önskar jag er alla en fridens och glädjens högtid trots allt.

 

 

Huskvarna 2013-12-23

Anders B.